Lilla familjen

Jag och morfar fick alldeles nyss höra något vi inte visste Alice kunde, alla veckans dagar och i helt rätt ordning! :D Sjukt duktig tjej, mamma är sååå stolt! (Som vanligt. ^^,)

Passar även på att tacka världens bästa pappa för gårdagens hjälteinsats. <3

...och när hon leker studsboll! ^^,

Vi var ute en kortis häromdagen och jag passade på att filma Alice i gungan...

Idag har jag börjat ta tag i en del städning och tvätt, så det blir fint till Alice födelsedag. =) Skruttungen ville visst inte vara sämre, utan ropade till mig att hon ville dammsuga "kojan". Sagt och gjort, hon dammsög upp alla utspillda flingor både i lektältet och utanför alldeles själv. Det blev kalasfint! ^^

Har precis sett reprisen av Uppdrag Granskning, som handlade om pedofil-skandalen och jag är så fruktansvärt upprörd att jag vet inte vad jag ska tänka. Jag mår fysiskt dåligt och har nära till tårar, samtidigt som jag känner att det är otroligt viktigt att så många som möjligt ser program som dessa.

När jag var liten fick jag tidigt lära mig att aldrig någonsin följa med främmande vuxna hem, ta emot godis eller presenter, kanske helst inte prata med dem alls. Jag tror även att jag såg ett inslag på typ lilla aktuellt eller vad det nu hette och jag kan nog säga att jag aldrig varit så rädd för något som jag var för pedofiler. (Vilket senare utvecklades till en rädsla för våldtäktsmän och nu även för pedofiler, men å Alice vägnar.) Jag drog bokstavligt talat en suck av lättnad när jag kände att jag var för gammal för pedofiler, men jag har fortfarande svårt att lita på vuxna, i synnerhet män, och jag undrar om det är sammanlänkat med min barndoms största rädsla. Kan dock säga att jag aldrig råkat ut för något sådant och det är jag oändligt tacksam för.

Vi hade en man, eller gubbe snarare, som bodde på en gata brevid min och som jag var hemskt rädd för. Han var väldigt lustig och jag var helt säker på att han var pedofil, trots att jag visste att det inte går att se på någon om de är det eller inte. Han var ofta nere vid affären och klappade alla barn på huvudet, vilket min mamma inte var så förtjust i.
En dag gick jag bort till min kompis, som bodde längst bort på den gatan och plingade på. Jag var nog rätt liten tror jag, kanske mellan 5 och 7, men det var så nära så jag fick gå själv. Det var ingen hemma, så jag vände om och gick nerför gången tillbaka till gatan. Där stod gubben och jag försökte gömma mig bakom en stor gran. Han hade dock redan upptäckt mig och ställde sig på andra sidan granen och böjde sig ner för att se mig bättre. Jag kan inte minnas hur han såg ut, när jag klev fram bakom granen eller några särskillda detaljer från innan det, men jag minns att jag aldrig har varit så rädd i hela mitt liv och hur hela min kropp skakade som aldrig förr.
Han försökte prata med mig tror jag, men jag hörde nog inte vad han sa ens. Min hjärna arbetade för fullt för att försöka ta mig ur knipan. Jag kunde inte gå via deras trädgård åt något håll, så jag var helt enkelt tvungen att möta skräcken ute på gatan. Nästa minnesbild jag har är hur han följer mig längs gatan, kanske med armen om mina axlar och han pratar om att han ska hjälpa mig att hitta hem. Jag är fortfarande övertygad om att han är pedofil och arbetar ut en liten plan för hur jag ska ta mig ifrån honom på bästa sätt. När vi kommit fram en bit på vägen så att jag kan svänga av in på min gata säger jag att det är här jag bor, utan att peka på det exakta huset. Han frågar något i stil med "är det säkert att du hittar hem nu" och jag säger att ja, absolut. Då låter han mig gå och lättnaden är otrolig. Jag väntar med att smita in i rätt hus tills jag vet att han inte kan se, för jag vill inte att han ska veta var jag bor. Bakom den stängda dörren kan jag slutligen slappna av lite igen.

Idag förstår jag att han inte var något annat än en förvirrad pensionär, som trodde jag gått vilse och som i all välmening försökte hjälpa mig hem. Ändå är jag väldigt glad för att jag reagerade så som jag gjorde, för jag tycker det är ett tydligt tecken på att om man är välinformerad redan som liten klarar man sig antagligen bättre än annars. Dessutom kunde jag hålla huvudet klart i en så pressad situation och jag hoppas att Alice fått ärva det.
Jag såg även programmet Debatt som idag handlade om pedofilskandalen, bland annat. Där pratade de om hur man ska konfrontera det här problemet och det var fram och tillbaka, för eller emot medicinsk vård vs. vård inriktad på samtal och liknande. Är det en lösning att hänga ut de här människorna på nätet och kan man egentligen bota pedofili? Min åsikt: ju mer säkerhetslinor man har desto bättre!

1. Längre straff och mindre permissioner för personer som begått dessa brott. UG berättade om en man som blivit dömd för kidnappning, sexuellt utnyttjande av barn och mordförsök, efter att han kidnappat en sjuårig flicka, fört bort och förgripit sig på henne för att sedan ha strypt henne och lämnat henne i skogen. Han kom ut efter 1 år och 9 månader om jag inte minns fel och efter det har han blivit dömd ytterligare två gånger och utsatt minst tre barn till för övergrepp och nu är han ute igen. Det finns ingen ursäkt.
2. Ordentlig behandling/terapi även för de som hamnar i fängelse istället för på rättspsyk. Nu vet jag inte exakt hur det ser ut i dagsläget, men ju mer desto bättre som sagt.
3. Både samtal och medicinsk behandling i större utsträckning. Vad sjutton hjälper det att diskutera vad som kan fungera bäst, vi måste göra allt vi kan för att skydda våra barn! Och finns det inte tillräckligt mycket forskning, då lär vi ju få mer att forska på om vi behandlar fler och på så sätt löser vi så småningom det problemet också.
4. Pedofiler som är dömda mer än en gång tycker jag även ska få en speciell behandling. Tydligen är återfall relativt sällsynt, det är "bara" cirka tio procent som är återfallsförbrytare. Det är självklart positivt, men det är även ett tecken på att man kanske inte kan "bota" dessa övriga tio procent och då tycker jag inte heller att man ska släppa ut dem igen. Det känns för riskfyllt och helt enkelt inte värt det och speciellt inte om den dömde gjort sig skyldig till extra grova eller hänsynslösa brott.
   Jag är på det stora hela emot att hänga ut dömda människor på nätet, men för återfalls-pedofiler gör jag gärna ett undantag. Nu har jag ju precis sagt att jag inte tycker att de någonsin ska få komma ut igen, men OM de gör det då ska folk kunna känna igen dem. Dock bör detta ske med hänsyn till eventuell släkt och deras identitet. Istället för att skriva det här är Sven Svensson med personnummer 123456-7890 osv, kanske man bara kan skriva det här är Sven och han har nummer 1234 i ett speciellt register som polisen och rättspsyk har eller liknande. Då är det väldigt lätt att bara ringa närmaste polisstation och säga att jaa, nu är Sven 1234 ute och går i mitt kvarter, trots att han ska sitta inlåst och då är det ju bara för behöriga människor att plocka in honom igen. Förhoppningsvis hinner det aldrig bli någon stor sak av det då och Svens familj behöver inte bli inblandade på något sätt.
5. MER INFORMATION! Kanske den viktigaste punkten av alla. Det är svårt att lägga det här på små barn, jag förstår det, men om det är några som behöver informationen så är det dem.
   Första steget är naturligtvis föräldrarna, prata med era barn när ni tror att de kan börja förstå och lär dem tidigt att inte följa med vuxna hur som helst och allt det där.
   Andra steget är att informera på lämplig nivå både på dagis och i skolan. Det är speciellt viktigt för de som blir utsatta i hemmet. Det är fruktansvärt tragiskt, men de vet ofta inte att alla barn inte har det på det sättet och att det är en onormal handling att utsättas för. Detta kan säkerligen vara väldigt svårt för den vanliga personalen att göra själva och då föreslår jag att man har olika utomstående team som kommer in och håller i en temadag för de äldre och någon kortare dockteater exempelvis för de minsta. I samband med detta borde även den ordinarie personalen utbildas och få lära sig hur man tolkar varningstecken från utsatta barn med mera.
   Tredje steget är faktiskt barnprogram. Det gäller att få med så många barn som möjligt och om föräldrarna inte håller måttet, om dagis inte håller måttet och om slutligen inte skolan heller tar upp detta problem då kanske några kan snappa upp det från tvn iaf. Ett väldigt tydligt program som förklarar så att så många som möjligt förstår och som inte är för grovt och skrämmande för de minsta skulle vara ett väldigt värdefullt tillskott. Inte minst för att man samtidigt både kan lägga upp det på webben och skicka ut det till dagis och skolor.

Problemet ligger nog delvis i att någon måste agera. Personligen har jag både motivationen, förmågan att diskutera och lite idéer, men jag saknar helt kunskap om hur man ska gå tillväga. Därför avslutar jag nu med att fråga er:
vad ska vi göra?

[Tillägg: Jag tror ni förstår att jag helst inte skulle släppa ut folk som förgriper sig på barn ens första gången de gör det, helst skulle det inte existera över huvud taget! Tyvärr är inte detta realistiskt, så jag fick helt enkelt kompromissa med mig själv och spärra in dem för evigt efter andra gången. Även om det känns tungt.]